Diskussionpunkter för framtidskafé nr 1

1 De demokratiska partierna är idéburna och har partiprogram med ”tids-obundna” värdegrunder

2 Utifrån partiprogrammen gör partierna valprogram inför valperioden

3 Utifrån valresultatet bildas majoriteter som genomför sina val program/vallöften under den följande mandatperioden.

4 De flesta svenska partier är sedan länge överens om det fria konsumtionsvalet (medborgarna väljer sin konsumtion själva) och näringsfriheten (fritt näringsliv tillhandahåller varor och tjänster)

5 Alla/de flesta partier är överens om sociala ambitioner (samhället bistår dem som inte klarar allt själva) (Socialförsäkringarna, Social tjänstlagen, kommunallagen m fl)

6 Mycket av det som olika majoriteter i demokratisk ordning beslutat under tidigare valperioder består, t ex arrangemang för att klara kriser

7 Beredskapslagar för åtgärder vid kriser
–       Lagen om totalförsvar och höjd beredskap (1992:1403)
–       Ransoneringslagen (1978:268)
–       Förfogandelagen (1978:262)
–       Oljekrislagen (1975:197)
–       Prisregleringslagen (1989:978)
–       Prisreglering och ransonering under andra världskriget
–       Elberedskapslagen (1997:288)
–       Förordning om elberedskap (1997:294)
–       Lag om försörjningsberedskap på naturgasområdet (1985:635)
–       Lag om beredskapslagring av olja och kol (1984:1049)
–       Lag om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap (2006:544)
–       Nuvarande behov av ransonering och prisreglering (text från SOU 2009:69):olja, el, läkemedel, livsmedel

8 Tankeexperiment: ransonering av olja/drivmedel

9 Klarar vår demokratiska styrmodell den/de ”stora kris/-en/-rna”?
I så fall måste partierna skaffa en ”jordsystemsyn” (jfr EA:s brev)

Boken ”Kollaps – livet vid civilisationens slut” (David Jonstad)
Kapitlet ”Skisser från i morgon”
Avsnittet ”Kamp om makten” (sid 130-133):

Folk måste jobba hårdare för att upprätthålla komplexiteten i samhällssystemet – leder till
1)   missnöje med samhällsledningen à hårdare kontroll à men detta lyckas inte – staten faller isär i mindre enheter (”Den sociopolitiska organisatio nen reduceras till en nivå, som kan upprätthållas med lokala resurser”. Joseph Tainter)

2)   missnöje med samhällsledningen à denna beslutar om progressiva sociala reformer à ökad jämlikhet à staten behåller sin legitimitet (reformistisk utveckling)

3)   staten stärker greppet om den egna befolkningen och lägger under sig andra länders resurser (andra länder producerar biobränslen, ”landgrab bing”/nykolonialism, avtal om framtida oljeleveranser, tillverkning av diesel av kol med bortseende från klimat konsekvenser – ”brown tech”)

SIGTUNA EXERGIAKADEMI
Uppsalavägen 25, 193 34 Sigtuna

Vi vädjar…..
Till
Moderata samlingspartiet
Centerpartiet
Folkpartiet liberalerna
Kristdemokraterna
Arbetarepartiet Socialdemokraterna
Vänsterpartiet
Miljöpartiet de Gröna

Sätt åtgärder mot växthuseffekten och förstörelsen av ekosystemen överst på valprogrammet för 2010-2014!

A. Valprogram för 2010-2014
Svenska statsvetenskapliga undersökningar samt redovis ningar från de svenska partierna själva, visar, att de vallöften som partierna ger inför valen i stor utsträckning uppfylls. Det parti/de partier som får riksdagsmajoritet och kan bilda regering har alltså goda möjligheter att leda och styra utvecklingen i den riktning man fått mandat för.
Avgörande betydelse får därför de löften som partierna bestämmer sig för att gå till val på, eftersom endast det som partierna redovisat i sina valprogram (eller alliansprogram) för fyraårsperioden i regel prioriteras på regeringens/riksdagens agenda

Sigtuna Exergiakademi*) utgår ifrån att Ni svenska politiska riksdagspartier har börjat tänka igenom vilka mål, strävanden och vallöften Ni vill erbjuda väljarna för perioden 2010 -2014, men att detta arbete hösten 2008 möjligen ännu befinner sig i ett påverkbart stadium.

Det är därför vi riktar detta brev till Er.

Genom IPCC m.fl. är det belagt att det ständigt växande höljet av växthusgaser i atmosfären värmer upp jorden och att halten av dessa gaser inom kort kan nå kritiska nivåer. Detta gäller bl.a. koldioxiden – som dock endast är ett av många oneutraliserade och därför skadliga randflöden vilka uppstår vid industrisamhällets energianvändning. Det är emellertid på denna växthusgas som den politiska uppmärksamheten fokuserats och för vilken allmänhetens intresse i hög grad väckts, varför vi tills vidare använder denna som praktiskt exempel. Vi återkommer till denna viktiga aspekt längre fram i detta brev.

Det är allmänt accepterat att atmosfärens koldioxidhalt före ”kol-olje-naturgas-epoken” (ca år 1850) var ca 280 ppm, medan den nu är uppe i 387 ppm och årligen ökar med 2-3 ppm. En allvarlig konsekvens av detta är att en halt om 400 ppm kan komma att uppnås redan ca 2015, ____________________________________________
*) Exergi är den i alla olika energiformer omvandlingsbara delen av energin. Exergibegreppet förklarar att det inte är energi som förbrukas, utan energins kvalitet, som går förlorad när vi använder energi. Exergiberäkningar är viktiga för att bedöma effektiviteten i olika processer för att t.ex. undvika överuttag från naturen. Exergianalyser ger kunskaper om samhällets verkliga resursomsättning.
om inte ökningstrenden bryts. Halten 400 ppm koldioxid i atmosfären brukar anges som den gräns bortom vilken klimatförändringarna kan ta självförstärkande språng i förvärrande riktning – klimatskred (eller s.k. bifurkationer). Därmed riskerar människans och hennes medvarelsers livsbetingelser att radikalt försämras.

Enligt Exergiakademins mening är den angivna halten  om 400 ppm ett uttryck för överoptimism. Vi menar att det är ytterst angeläget att Ni redan i dagsläget beslutar om tydliga, klart avläsbara åtgärder mot ökningen av koldioxidhalten i atmosfären. Vi instämmer dessutom i den åsikt som insiktsfulla klimatvetare framfört, nämligen att startlinjen för självförstärkande klimatförändringar gick redan vid 350 ppm, alltså en gräns som redan överskridits! Det måste därför vara oundgängligen nödvändigt att redan nu, utan dröjsmål, dels upphöra att tillföra atmosfären ytterligare koldioxid, dels omedelbart påbörja återvinningen av koldioxid från atmosfären och binda denna som fast kol och kolföreningar i jordskorpan. Metoder finns för sådana åtgärder. Vi hänvisar till Sigtuna Exergiakademis remissyttrande (2008-6-10, Bil. 1) över Klimatberedningens betänkande SOU 2008:24.

Konsekvenserna av en fortsatt, accelererande uppvärmning av jorden torde inte här ytterligare behöva kommenteras.

Sigtuna Exergiakademi vädjar därför allvarligt och enträget till Er svenska politiska riksdagspartier: Sätt åtgärder mot växthuseffekten och förstörelsen av ekosystemen överst på valprogrammen för 2010-2014 samtidigt som Ni sätter in klimathoten i ett bredare sammanhang så att medborgarna inser att deras personliga livshållning hör samman med allas vår gemensamma överlevnad!
B. Övergripande partiprogram

Ovanstående vädjan riktar vi till Er utifrån den aktuella situationen och i perspektiv av kommande valperiod 2010-2014. Vi vill emellertid även aktualisera ett antal långsiktiga åtgärder rörande förbrukningen av tillgängliga  naturresurser, vilka – vad vi kan se – hittills inte beaktats i Era övergripande partiprogram.

Vi hyser stor respekt för att riksdagspartiernas partiprogram har rötter i en tid då världsbilden (verklighetsuppfattningen) av olika skäl hade delvis andra fokus. De politiska programmen har förvisso i regel ett brett anslag, men de bygger ändå på delmängder – delvis från en gången tid, sett ur en modern naturvetenskaplig synvinkel. Vi vill peka på att naturlagar och andra fysiska begränsningar i dag har en helt annan aktualitet och därför måste utgöra grund för människans förhållningssätt och aktiviteter – och därmed också för politikens utformning, med de konsekvenser detta i sin tur får för den enskilda människans livshållning och beteende.

Vi menar att alla partiprogram borde ha en sådan grund, som vi med följande korta resonemang försöker åskådliggöra:

Det är Sigtuna Exergiakademis bestämda uppfattning att vi som samhälle nu befinner oss i ett paradigmskifte, som aktualiserar behovet av helt andra tankemodeller. Där man tidigare fokuserat på enklare tekniska koncept och lösningar krävs nu en övergång till en betydligt mer komplex biologisk och humanistisk systemsyn såsom grund och ram för annorlunda
”tekniska” lösningar. Partiernas uppdrag blir härigenom mycket vidare än hittills. Det väsentliga gäller mänsklighetens överlevnad och upprätthållande av de livsbetingelser, som människan är biologiskt anpassad till och beroende av!

Utgångspunkten måste därför vara en strävan efter harmoni med de livsuppehållande systemens spelregler. Det är angeläget att utgå från den systemsyn, som beskriver de biologiska skeendena. Länge nog har människan försökt ”kolonisera” det livsuppehållande systemet, utgående från en närmast kvasivetenskaplig grundsyn utan hänsyn till de grundlagar som är avgörande för vår tillvaro. Konsekvenserna av denna starkt begränsade grundhållning börjar vi nu alla allt efter hand bli alltmer medvetna om.

Det handlar alltså inte i första hand om ett teknikskifte utan om ett systemskifte, en ”re-engineering”, på systemnivå och inte på tekniknivå! Det hjälper inte – för att ta ett exempel – att övergå från fossila bränslen till biobränslen eller eldrift med bibehållen bilism. Lika litet hjälper det att införa olika typer av skatter och stimulanser, som leder till ett teknikskifte i stället för ett systemskifte. Målsättningen med detta senare måste vara att åstadkomma en minskad  belastning på det livsuppehållande systemet!

Merparten av de hot och kriser som redan kan skönjas eller som är under ”uppsegling” är i grunden konsekvenser av industrisamhällets energianvändning. Högkvalitativ energi, bunden i råvaror (naturtillgångar),  övergår i lågkvalitativ energi, när dessa råvaror exempelvis används såsom  drivmedel och därmed i sin tur bryts ned till lågkvalitativt avfall (såsom rök, aska och andra avfallsprodukter). Det livsuppehållande systemets tillgångar (bl.a. ren luft, vatten, biomassa) hinner inte ersättas och förorenas därtill med avfallet. Olika oneutraliserade ”randflöden” uppstår, vilka manifesterar sig i ”kriser” av olika slag.

Det råder idag en koldioxidkris, en energikris, en livsmedelskris, en kemisk föroreningskris, en vattenkris, en jordkris m.fl. Den ena krisen efter den andra slår till. Vilken av dessa kriser som ”slår i taket” först vid en ökning av resursförbrukningen är omöjligt att förutse. Att därvid ensidigt fokusera på  ”koldixoidkrisen” medför en avsevärd risk dels för att kontraproduktiva åtgärder vidtas, dels att övriga kriser osynliggörs. Problemet är systemiskt och kan inte enbart angripas genom ett ”enögt koldioxidbetraktande”.

Vår uppfattning är att det ekonomiska systemet står inför uppgiften att beakta all resursnedbrytning i det livsuppehållande systemet såsom kostnader, vilka måste vägas mot systemets intäkter, d.v.s. resursförnyelse (resursuppbyggnad ur nedbrytningsprodukter, föroreningar och andra avfall). Detta betyder bland annat att ekonomers, teknikers och politikers produktionsbegrepp måste omdefinieras. I den krissituation som råder är det inte längre möjligt att definiera produktion såsom ”allt som tillfredsställer mänskliga behov”. Den definitionen är vilseledande, eftersom exempelvis förbränning av fossila bränslen, klyvning av atomer m.m. felaktigt uppfattas som ”energiproduktion” och som skapande av mervärden – trots att energin är konstant i den fysiska verkligheten och i industrisamhället används för att omvandla resurser med hög energikvalitet till avfall med låg energikvalitet.

De resursåterskapande processerna i natursystemen (som människan är en del av!) sker med högkvalitativ energi i form av solinstrålning som drivmedel.  Industrisamhällets hantering har i accelererande takt under de senaste 150 åren påverkat dessa processer negativt och lett till att det livsuppehållande systemet i dagsläget förlorar resurser snabbare än de återskapas. Det livsuppehållande systemets sammansättning och egenskaper har alltså redan ändrats och fortsätter att ändras på ett ogynnsamt sätt – och därmed också de livsbetingelser som människan är biologiskt anpassad till. Som samhälle står vi alltså inför den oundvikliga dubbla uppgiften att inte endast genomföra en omfattande och skyndsam reduktion av naturresursförstöringen utan också att vidta vittgående åtgärder som hjälper det livsuppehållande systemet att via resursalstrande processer (t.ex. fotosyntesen) öka det livsuppehållande systemets kvalitativa energiinnehåll.

I bifogad bilaga (Bil.2) beskriver vi – som exempel på nödvändiga åtgärder inom ramen för det nya paradigmets ”politik” – dels
a) Framtagande av förslag till Ny Energipolitik, dels
b) Förslag till Proteinpolicy

Sigtuna Exergiakademi, vilken ser som sin uppgift att förmedla och öka insikterna i samhället när det gäller de grundläggande villkoren för ett uthålligt samhälle i ett uthålligt livsuppehållande system, ställer gärna sina resurser till förfogande för att vidareutveckla ovan anförda synpunkter.

För Styrgruppen i Sigtuna Exergiakademi 2008-09-27

Philippe Charas
Civilingenjör och Systemvetare
Träslövsläge

Gustaf Delin
Jur.kand. Konsult framtidsfrågor
Sigtuna

Staffan Delin
Mikrobiolog, Forskare, Fil.lic.
Nora

Sten Ebbersten
Professor Emeritus
Knivsta

Björn Lindbergson
Tekn. Lic.
Sigtuna

Gunnar Weman
Ärkebiskop Emeritus
Sigtuna

(Bilaga 1 och 2 ej med här)