Nicole Foss om energi och ekonomi

Transkribering av Oscar  Kjellberg

Kopplingen mellan tillväxt och energi är mycket stark. Tillgången till energi bestämmer hur mycket arbete vi kan utföra med en given kapitalstruktur. Vi är på väg in i en tid där tillväxten vänder och blir negativ, dels på lång sikt som ett resultat av brist på energi dels på kort sikt då vi tvingas hantera finansiella kriser som på olika sätt påverkar tillväxten.

Eftersom tillväxten i sig är ett pyramidspel så fortsätter tillväxten, expansionen fortsätter, till dess att den skuldbörda som skapas, inte längre kan upprätthållas av den produktiva ekonomin. Man får en enorm ekonomisk nedgång. Även om energin inte tar slut så får vi en enorm nedgång.

Men, eftersom den ekonomiska nedgången/krisen får konsekvenser för vår förmåga att producera energi längre fram, så leder det, i kombination med den fallande nettoenergi som beror på att vi förbrukar vår resurs, till att vår tillgång till energi blir mycket mindre i framtiden.

Nu finns det många människor som tror att vi kommer att kunna återfå en ekonomisk tillväxt med mycket mindre energi och att vi på något sätt kan frikoppla de båda; att vi kan göra den ekonomiska tillväxten och den tillgängliga energin oberoende av varandra; att vi är smarta, att vi helt enkelt kommer att hitta lösningar; att vi kommer fram till något som ger oss möjlighet att växa ekonomiskt så att vi kan återhämta oss från den situation som vi är på väg in, inte bara den finansiella krisen utan också att oljetoppen (och naturgastoppen några år senare) på något sätt inte längre kommer att vara ett problem. De tror att vi kommer att få mycket mer effektiva system, så att mycket mindre energi kommer att användas för att uppnå samma effekter som vi har nu.

Det finns ett antal problem med denna tro. En sak är att många av de nya energikällor som man talar om har det inneboende problemet att energiutbytet är mycket lågt och ibland mindre än 1:1. Med andra ord får man ut mindre energi än vad man måste sätta in. I denna kategori finns några av de energibärare som man har hyst stora förhoppningar för, till exempel vätgastekniken. Hit hör även många biobränslen. Om du till exempel producerar etanol så är detta på intet sätt någon lösning eftersom mer energi går in i produktionen än vad man får ut.

Så några av de saker som betraktas som smarta lösningar på hur vi ska kunna navigera bort från fossila bränslen och hålla tillväxten igång, kommer att göra situationen värre, inte bättre. Det är en av aspekterna.

Inte heller effektivitetsargumentet håller. Energieffektiviteten skulle kunna ligga på en betydligt högre nivå än vad den gör nu. Vi slösar bort enorma mängder energi men alla de åtgärder vi måste vidta för att öka effektiviteten kräver tid, pengar och energi. Alla tre behöver investeras.

Eftersom vi är på väg in i (vi är faktiskt mycket nära) en tid där vi kommer att disponera betydligt mindre pengar – vi har redan ont om tid, vi kommer att ha mycket mindre pengar och om några år kommer vi också att ha mycket mindre energi – så kommer vi inte att kunna göra alla dessa investeringar i energieffektivitet som vi rent teoretiskt skulle kunna ha gjort om vi hade börjat när vi hade gott om tid, gott om pengar och gott om överskottsenergi. Det är så mycket som borde ha varit möjligt men som inte längre är möjligt.

Robert Hirsch, till exempel, skrev en rapport om att ställa om från fossila bränslen; hur lång skulle omställningsperioden bli om man vill göra omställningen till något uthålligt så smärtfri som möjligt. Han gjorde det mycket klart att övergångsperioden skulle behöva vara 20 – 30 år. Vi har väntat till in i det sista. Vi har inte 20 – 30 år, vi kommer inte att ha några pengar och vi kommer inte ha det överskott av energi som krävs för dessa investeringar. Så nu kommer sådant som borde ha varit möjligt att göra, inte att bli av.

Det andra problemet med effektivitet som en lösning är att man i princip gör sitt system mera bräckligt/sårbart. Om systemet är så effektivt som möjligt så har man inte utrymme för att justera om man plötsligt får mindre energi. Med andra ord, om energiförsörjningen fortsätter att krympa så har man inte längre utrymme för att skära bort något för det finns inget kvar att skära bort utan att också skära bort delar av den egentliga samhällsstrukturen. När man har ett system som är bräckligt, så är risken stor för en kaskad av systemfel. Om vi använder James Kunstlers
formulering så kan man se ökad effektivitet som den rakaste vägen till helvetet, eftersom man försätter sig i en situation där man inte längre har någon förmåga till anpassning.

Jag argumenterar alltså inte för att effektivitet är något dåligt men om vi bara strävar efter att göra allting så effektivt som möjligt och inte bryr oss om vår övergripande förmåga att upprätthålla utbudet i framtiden, så ser vi bara en del av problemet och vi bygger och vidmakthåller vårt strukturella beroende av energi i en omfattning som vi inte kommer att ha. Även om vi är så effektiva som möjligt så är det inte någon lösning på lång sikt.

En annan aspekt som människor vanligtvis talar om är någon form av ekonomisk nolltillväxt – att vi helt enkelt kan bestämma att vi från och med nu inte ska växa mer och att samhället därigenom blir hållbart. Det argumentet går ut på att vi kan uppnå hållbarhet med något som liknar det normala/”business as usual”.

Jag menar att detta är helt omöjligt, att vi förbrukar sådana enorma mängder av resurser att det skulle vara omöjligt att vidmakthålla våra ekonomiska aktiviteter – vårt nuvarande materiella välstånd – även om vi slutar växa just i detta nu. Eftersom resursbegränsningarna är mycket påtagliga så kommer vi att övergå till en mycket enklare, en mycket mindre energikrävande och en mycket mindre resurskrävande, typ av ekonomi.

Det vi bevittnar är alltså inte en stagnation utan ett nerväxtscenario. På kort sikt kommer detta att drivas fram av finanskrisen som kommer att tvinga fram en avsevärd ekonomisk nedgång på bara några få år. Under de närmaste fem åren kommer vi att se hur den ekonomiska aktiviteten drabbas av en enorm krasch. Vad vi kan göra är att, sedan vi har hamnat på en lägre nivå av komplexitet
, bygga något på den nivån som kan vara mer bestående. Men det kommer fortfarande att finnas ett tryck att försöka växa. Om befolkningen växer så skapar det en underliggande press att fortsätta att försöka få ekonomin att växa. Det skulle bara få oss tillbaka in i ett pyramidspel igen och vi kommer inte att ha tillgång till den energi som skulle göra det möjligt. Energitillgången kommer att utgöra en begränsning för vad vi kommer att kunna åstadkomma.

Så när vi försöker att växa oss ur depressionen kommer vi att vara mycket beroende av hur mycket energi vi då har tillgång till. Och eftersom jag tror att vi kommer att ha mycket mindre energi – vi kommer att krascha energiutbudet när vi drar bort pengarna från systemet – så tror jag att det kommer att innebära en kraftig begränsning för vad som är möjligt när vi kommer ur depressionen.

I detta scenario kommer vi aldrig mer att få uppleva något som ens avlägset liknar den tillväxt som vi lärt oss betrakta som normal eftersom vi har dragit nytta av en kombination av billig energi, vars like inget mänskligt samhälle någonsin har sett förut, och det system för billiga krediter som vi skapade för att matcha det enorma energiflödet från de fossila energikällorna.

Kommentera